onsdag 14 maj 2008
torsdag 3 april 2008
Rose on ground...
Då jag en påsk-dag gick i stan, såg jag helt oväntat en ros mitt på en mur. Den såg så övergiven ut att jag helt enkelt måste stanna en stund för att betrakat den. Jag vet inte hurudan historia den hade, men övergiven var den definitivt... Jag försökte hitta på något vettigt, kanske den hade bara fallit av någon i misstag och någon hade lyft upp den, eller kanske nån hade helt enkelt kastat bort den pga att den börjat vissna, så for jag iväg. Jag skulle vara textläsare vid skolgudstjänsten, så jag hade lite bråttom till kyrkan. Men jag kunde inte sluta tänka på rosen. Under gudstjänsten sjöng Linda Laukkonen (om jag kommer ihåg rätt) sången "Like a rose trampled on the ground".
-Crucified
Laid behind the stone
You lived to die
Rejected and alone
Like a rose
Trampled on the ground
You took the fall
And thought of me
Above all
Laid behind the stone
You lived to die
Rejected and alone
Like a rose
Trampled on the ground
You took the fall
And thought of me
Above all
Jag tror det här är nångting som är bra att tänka på under många skeden av livet! Han blev totalt övergiven på grund av oss, så att vi kan lära känna den största kärleken igenom all tid och utanför det!
söndag 25 november 2007
En dröm...
Jag såg en dröm inatt, som jag tänkte skriva om. Det blir väl som en novell eller nånting..
Jag kommer inte ihåg allt så jag får väl hitta på lite för att lappa hålen.
Det börja lite som om jag skulle sitta i en biograf helt ensam, och att jag blivit lovad en spännande film. Sen kom det en känsla av att jag sett den förut; en dejavu känsla.
- Jag var i en mängd med andra ungdomar. Jag var en trettonåring, och inte så speciell på något sätt. Vi var vaktades av några få vakter, och vi marscherade framåt mot ett hus. Staden vi befann oss i var helt främmande, men ändå bekant på något sätt!
Vi gick genom en automatisk skjutdörr, likadan som det brukar finnas i varuhus. Vi kom in i ett rum där det fanns bara två hissar, inga trappor eller dylikt. Vi skuffades in i hissarna, och skickades utan vakter till andra våningen. Allt hittills hade skett under fullkomlig tystnad, men nu när vakterna inte var med, så började det höras svaga viskningar. Ingen visste vad det var frågan om...
Hissen stannade och vi steg ut till ett stort rum som såg ut att vara en före detta butik.
Varor låg hälften på golvet, hälften på hyllor. Vid andra sidan av rummet stod en person som liknade mera en robot än en människa. Vid sidan om låg en "patient" som låg medvetslös på ett operations bord. Han fördes in i en maskin, och så kom han efter en stund ut från andra sidan.
Patienten steg upp, nästan mekaniskt, och började tala. Han förklarade att vi skulle gå med på samma sak, att det var absolut nödvändigt för det nya systemet och för oss själva. Några snabba blickar med samma innebörd utbyttes mellan ungdomarna, och det menade -"aldrig i livet"!
Vi bevakades av bara några få vakter... Och som på en given signal satt vi igång med uppror! Vi fick snabbt överläget. Vi kastade varor och saker på vakterna, för att hålla dem på avstånd. Konstigt nog andvände de inga vapen. Hissarna var snabbt fyllda på ungdomar, och på väg till nedre våningen! Jag var olyckligt nog en som inte fick rum i hissen på första åket! Så jag försvarade mig villt, med kastruller och andra urgamla föremål. Till min förvåning, gjorde vakterna inte någon stark motstånd! De liksom bara väntade att ilskan skulle ta slut... Och personen eller varelsen såg ut att njuta av vårt flyktförsök!
Efter en stund kom hissen tillbaka. Dörrarna öppnades sakta, och till min förvåning var den halvfull av ungdomar, samma ungdomar som just gjort ett tappert flyktförsök. Det förvånade mig att de frivilligt kom tillbaka! De såg helt hopplösa och misslynta ut! Jag gav ändå inte upp hoppet av denna syn! De gick slött ut ur hissen och följde varelsens uppmaning att komma fram till honom, men jag gjorde ett snabbt språng, och kom mig in i den tomma hissen! Dörrarna stängdes sakta och jag åkte ensam ner till första våningen.
Snart stod jag i det första rummet, med de två hissarna. -Ingen vakt i sikte! Och skjutdörren var öppen! Jag sprang ut ur huset... Jag såg inte mera en ståtlig stad framför mig. Det var ruiner och kolsvarta byggnader. Himlen var svart av mörka moln, och någonstans ifrån molnen lyste ett rött ljus. Gatorna var öde... -Vart hade jag kommit och vart skulle jag ta vägen?
Plötsligt märkte jag att jag hade något på näsan... Jag hade ju inte glasögon, såvida jag kom ihåg! Jag tog av det främmande föremålet! Det liknade någon sorts mekaniska glasögon. Jag kunde inte förstå att jag inte märkt dem förut. En detalj jag lade speciell märke till var att de verkade vara avstängda! Några enkla ledlampor tydde nämligen på att de var i off-läge!
Men det var två röster som sa något till mig, jag tror det var förnuftet... Den ena; - Vad håller du på med? Nu ska du vara en snäll pojke och fara tillbaka, så ordnas allt tillrätta! Den andra; - Vad står du där och väntar på?? De får snart fast dig om du bara står där! Fly!!
Jag grep tag i röst nr2 och sprang iväg!!
Fortsättning följer... (håller på att skriva!!)
Jag kommer inte ihåg allt så jag får väl hitta på lite för att lappa hålen.
Det börja lite som om jag skulle sitta i en biograf helt ensam, och att jag blivit lovad en spännande film. Sen kom det en känsla av att jag sett den förut; en dejavu känsla.
- Jag var i en mängd med andra ungdomar. Jag var en trettonåring, och inte så speciell på något sätt. Vi var vaktades av några få vakter, och vi marscherade framåt mot ett hus. Staden vi befann oss i var helt främmande, men ändå bekant på något sätt!
Vi gick genom en automatisk skjutdörr, likadan som det brukar finnas i varuhus. Vi kom in i ett rum där det fanns bara två hissar, inga trappor eller dylikt. Vi skuffades in i hissarna, och skickades utan vakter till andra våningen. Allt hittills hade skett under fullkomlig tystnad, men nu när vakterna inte var med, så började det höras svaga viskningar. Ingen visste vad det var frågan om...
Hissen stannade och vi steg ut till ett stort rum som såg ut att vara en före detta butik.
Varor låg hälften på golvet, hälften på hyllor. Vid andra sidan av rummet stod en person som liknade mera en robot än en människa. Vid sidan om låg en "patient" som låg medvetslös på ett operations bord. Han fördes in i en maskin, och så kom han efter en stund ut från andra sidan.
Patienten steg upp, nästan mekaniskt, och började tala. Han förklarade att vi skulle gå med på samma sak, att det var absolut nödvändigt för det nya systemet och för oss själva. Några snabba blickar med samma innebörd utbyttes mellan ungdomarna, och det menade -"aldrig i livet"!
Vi bevakades av bara några få vakter... Och som på en given signal satt vi igång med uppror! Vi fick snabbt överläget. Vi kastade varor och saker på vakterna, för att hålla dem på avstånd. Konstigt nog andvände de inga vapen. Hissarna var snabbt fyllda på ungdomar, och på väg till nedre våningen! Jag var olyckligt nog en som inte fick rum i hissen på första åket! Så jag försvarade mig villt, med kastruller och andra urgamla föremål. Till min förvåning, gjorde vakterna inte någon stark motstånd! De liksom bara väntade att ilskan skulle ta slut... Och personen eller varelsen såg ut att njuta av vårt flyktförsök!
Efter en stund kom hissen tillbaka. Dörrarna öppnades sakta, och till min förvåning var den halvfull av ungdomar, samma ungdomar som just gjort ett tappert flyktförsök. Det förvånade mig att de frivilligt kom tillbaka! De såg helt hopplösa och misslynta ut! Jag gav ändå inte upp hoppet av denna syn! De gick slött ut ur hissen och följde varelsens uppmaning att komma fram till honom, men jag gjorde ett snabbt språng, och kom mig in i den tomma hissen! Dörrarna stängdes sakta och jag åkte ensam ner till första våningen.
Snart stod jag i det första rummet, med de två hissarna. -Ingen vakt i sikte! Och skjutdörren var öppen! Jag sprang ut ur huset... Jag såg inte mera en ståtlig stad framför mig. Det var ruiner och kolsvarta byggnader. Himlen var svart av mörka moln, och någonstans ifrån molnen lyste ett rött ljus. Gatorna var öde... -Vart hade jag kommit och vart skulle jag ta vägen?
Plötsligt märkte jag att jag hade något på näsan... Jag hade ju inte glasögon, såvida jag kom ihåg! Jag tog av det främmande föremålet! Det liknade någon sorts mekaniska glasögon. Jag kunde inte förstå att jag inte märkt dem förut. En detalj jag lade speciell märke till var att de verkade vara avstängda! Några enkla ledlampor tydde nämligen på att de var i off-läge!
Men det var två röster som sa något till mig, jag tror det var förnuftet... Den ena; - Vad håller du på med? Nu ska du vara en snäll pojke och fara tillbaka, så ordnas allt tillrätta! Den andra; - Vad står du där och väntar på?? De får snart fast dig om du bara står där! Fly!!
Jag grep tag i röst nr2 och sprang iväg!!
Fortsättning följer... (håller på att skriva!!)
måndag 22 oktober 2007
En liten tillbaka blick;
Jag var 10-12 år då det här hände. Jag var på den tiden ensam på min klass i Jasuko (Japanin suomalainen koulu). Jag var mycket intresserad av historia så jag fick en gång fara på en arkeologisk utfärd med min lärare Anna-Liisa (som är Arkeolog). Vi hade en rolig dag vid Biwako sjön. Men det som jag tänker skriva om hände på hemvägen... Det var ganska sent, och det var beckmörkt. Det var kanske sådär vid elva tiden. Vi var just på väg till skolan (där jag bodde under skolveckan). Vägen slingrade sig igenom en mörk skog. Såklart var det den perfekta ögonblicken för bilen att ge upp kontraktet. Vi stannade alltså mitt i skogen bara 3km från skolan. Jag ville förstås visa att jag var en modig pojke. Så vi kom överens att jag skulle gå till skolan och hämta hjälp. Det tyckte jag var det bästa sättet. Tankenatt vänta dubbelt så lång tid i bilen verkade inte så särskilt lockande... Så började jag sakta gå längs vägen. Alla skuggor verkade vara en aning hemskare en förr. Men mest skrämde mig tanken att gå genom byn. Jag tänkte på alla hemska saker som kunde hända; jag kunde träffa på en japansk Yakuza (en slags maffia). Vanliga japanska barn ska vara hemma före klockan 5 enligt japansk sed. Inget hände på vägen genom skogen. Men när jag kom till byn, greps jag av rädsla. Så jag bad en kort bön till Gud, utan att kanske förvänta mig något speciellt. Jag hann ta bara några steg, då det hördes ett svagt motor ljud. Jag la inte något märke till det, förrän en liten vit bil stannade brevid mig. Rutan vevades ner och jag såg en japansk "tant". Hon sa åt mig att hoppa in i bilen. Jag visste att det inte var särskilt vist att lita på främlingar i såna situationer, de kunde vara vilka som helst kidnappare. Men i den här situationen var det nångting som gjorde mig lugn. Det känndes som om nån bara viskade åt mig att lita på dessa. Det var som om en frid skulle svepa över hela situationen. Jag öppnade dörren och klev in...I bilen var det två japanska tanter. De diskutera med en lantlig japansk dialekt. Jag var tyst hela vägen. Det som förvånade mig var att jag behövde inte säga alls vart jag skulle. De körde åt helt rätt håll, svängde på rätta ställen och till slut var vi framme vid vår skola. Jag hoppade av och tackade för sjutsen. De nickade bara på sitt japanska sätt och körde vidare. Jag gick och väkte vaktmästaren Paavo. Han hämtade sin bil med dragrep. Sen for vi och hämta min lärare och bilen. Allt fick alltså sin Happy ending, bilen fick man reparerat osv... Min lärare berättade att de japanska tanterna var vår skolas grannar, och de hade stannat för att erbjuda hjälp. Anna-Liisa hade förklarat situationen, och så blev det som det blev. Det var bara ett litet men... -Min lärare kunde inte japanska och japanerna kunde inte engelska. Hur det riktit gått till kunde hon inte riktigt svara på. -Jag bara förklarade nångting och de tycktes förstå -kommer jag ihåg att hon sa.
Kanske själva händelsen inte är så märkvärdig och övernaturlig, så har det tilltalat mig mycket. Gud är inte likgiltig som inte bryr sig om en liten pojkes bön. Han hör och han svarar och sänder sina änglar för att betjäna! De är kanske inte alltid övernaturliga väsen utan kan också vara vanliga människor, som tjänar Gud!
Och så säger han i sitt ord 366 gånger att inte vara rädda! Så du kan ta de orden på allvar varje dag (också skottår!!)
Kamino shukuhuku önskar lucas vls!!
Jag var 10-12 år då det här hände. Jag var på den tiden ensam på min klass i Jasuko (Japanin suomalainen koulu). Jag var mycket intresserad av historia så jag fick en gång fara på en arkeologisk utfärd med min lärare Anna-Liisa (som är Arkeolog). Vi hade en rolig dag vid Biwako sjön. Men det som jag tänker skriva om hände på hemvägen... Det var ganska sent, och det var beckmörkt. Det var kanske sådär vid elva tiden. Vi var just på väg till skolan (där jag bodde under skolveckan). Vägen slingrade sig igenom en mörk skog. Såklart var det den perfekta ögonblicken för bilen att ge upp kontraktet. Vi stannade alltså mitt i skogen bara 3km från skolan. Jag ville förstås visa att jag var en modig pojke. Så vi kom överens att jag skulle gå till skolan och hämta hjälp. Det tyckte jag var det bästa sättet. Tankenatt vänta dubbelt så lång tid i bilen verkade inte så särskilt lockande... Så började jag sakta gå längs vägen. Alla skuggor verkade vara en aning hemskare en förr. Men mest skrämde mig tanken att gå genom byn. Jag tänkte på alla hemska saker som kunde hända; jag kunde träffa på en japansk Yakuza (en slags maffia). Vanliga japanska barn ska vara hemma före klockan 5 enligt japansk sed. Inget hände på vägen genom skogen. Men när jag kom till byn, greps jag av rädsla. Så jag bad en kort bön till Gud, utan att kanske förvänta mig något speciellt. Jag hann ta bara några steg, då det hördes ett svagt motor ljud. Jag la inte något märke till det, förrän en liten vit bil stannade brevid mig. Rutan vevades ner och jag såg en japansk "tant". Hon sa åt mig att hoppa in i bilen. Jag visste att det inte var särskilt vist att lita på främlingar i såna situationer, de kunde vara vilka som helst kidnappare. Men i den här situationen var det nångting som gjorde mig lugn. Det känndes som om nån bara viskade åt mig att lita på dessa. Det var som om en frid skulle svepa över hela situationen. Jag öppnade dörren och klev in...I bilen var det två japanska tanter. De diskutera med en lantlig japansk dialekt. Jag var tyst hela vägen. Det som förvånade mig var att jag behövde inte säga alls vart jag skulle. De körde åt helt rätt håll, svängde på rätta ställen och till slut var vi framme vid vår skola. Jag hoppade av och tackade för sjutsen. De nickade bara på sitt japanska sätt och körde vidare. Jag gick och väkte vaktmästaren Paavo. Han hämtade sin bil med dragrep. Sen for vi och hämta min lärare och bilen. Allt fick alltså sin Happy ending, bilen fick man reparerat osv... Min lärare berättade att de japanska tanterna var vår skolas grannar, och de hade stannat för att erbjuda hjälp. Anna-Liisa hade förklarat situationen, och så blev det som det blev. Det var bara ett litet men... -Min lärare kunde inte japanska och japanerna kunde inte engelska. Hur det riktit gått till kunde hon inte riktigt svara på. -Jag bara förklarade nångting och de tycktes förstå -kommer jag ihåg att hon sa.
Kanske själva händelsen inte är så märkvärdig och övernaturlig, så har det tilltalat mig mycket. Gud är inte likgiltig som inte bryr sig om en liten pojkes bön. Han hör och han svarar och sänder sina änglar för att betjäna! De är kanske inte alltid övernaturliga väsen utan kan också vara vanliga människor, som tjänar Gud!
Och så säger han i sitt ord 366 gånger att inte vara rädda! Så du kan ta de orden på allvar varje dag (också skottår!!)
Kamino shukuhuku önskar lucas vls!!
tisdag 25 september 2007
Hohhoijaa!
Jag hade mitt sista prov för period 1 provvecka. -Jag sov ganska kort natten före.
-Darför var jag ganska trött då jag cycklade idag till skolan, och jag koncentrerade mig inte så särskilt hårt på själva styrningen. Plötsligt såg jag bara en bil vina framför, från en sidokorsning framför mig. -Jag grep i handbromsarna, utan nån slags reaktion (jag glömmer alltid att jag har fotbroms också). Jag greps av panik och försökte bromsa in med fötterna. Det var inte så kvickt-tänkt; jag stannade mitt framför bilen!
Fast jag hade situationen helt utanför räckhåll, så hade såklart bilisten situationen i full kontroll.
Hon hade inga problem med att lungt stanna bilen. Hela situationen hade kommit helt överraskande för mig... Det var en ganska pinsam situation! Jag hade helt mist kontrollen över det som låg omkring mig! Jag försökte dölja ansiktet och snabbt cyckla iväg...
Skolkamraterna funderade säkert varför jag var så krit-vit på morgonen... -Men saken är den att det som skrämde mig inte var att jag kommit nära en bil, med hög fart. -Inte var det heller en stark nära-döden upplevelse. -Det var under en bråkdels sekund känslan av -"nu har jag ingen som helst kontroll". Det kan vara en skrämmande känsla i vissa fall. Jag hade också "om föraren inte heller har kontroll??"-tanken.
-Men fast världen kan bete sig som kaotisk, och vi möter hela tiden saker som man inte har en fjärrkontroll till, så vet jag en som har det! Utan honom skulle världen vara kaos efter kaos! -Jag tror att Gud hela tiden har 100% kontroll över varenda liten småsak (eller Globala hot)!!
Och fast jag som 100% tankspridd inte har 100% kontroll, så har jag ändå en borg och en trygghet hos Gud! (Fast man nån gång befinner sig i fel klassrum i fel tid=)
Jag hade mitt sista prov för period 1 provvecka. -Jag sov ganska kort natten före.
-Darför var jag ganska trött då jag cycklade idag till skolan, och jag koncentrerade mig inte så särskilt hårt på själva styrningen. Plötsligt såg jag bara en bil vina framför, från en sidokorsning framför mig. -Jag grep i handbromsarna, utan nån slags reaktion (jag glömmer alltid att jag har fotbroms också). Jag greps av panik och försökte bromsa in med fötterna. Det var inte så kvickt-tänkt; jag stannade mitt framför bilen!
Fast jag hade situationen helt utanför räckhåll, så hade såklart bilisten situationen i full kontroll.
Hon hade inga problem med att lungt stanna bilen. Hela situationen hade kommit helt överraskande för mig... Det var en ganska pinsam situation! Jag hade helt mist kontrollen över det som låg omkring mig! Jag försökte dölja ansiktet och snabbt cyckla iväg...
Skolkamraterna funderade säkert varför jag var så krit-vit på morgonen... -Men saken är den att det som skrämde mig inte var att jag kommit nära en bil, med hög fart. -Inte var det heller en stark nära-döden upplevelse. -Det var under en bråkdels sekund känslan av -"nu har jag ingen som helst kontroll". Det kan vara en skrämmande känsla i vissa fall. Jag hade också "om föraren inte heller har kontroll??"-tanken.
-Men fast världen kan bete sig som kaotisk, och vi möter hela tiden saker som man inte har en fjärrkontroll till, så vet jag en som har det! Utan honom skulle världen vara kaos efter kaos! -Jag tror att Gud hela tiden har 100% kontroll över varenda liten småsak (eller Globala hot)!!
Och fast jag som 100% tankspridd inte har 100% kontroll, så har jag ändå en borg och en trygghet hos Gud! (Fast man nån gång befinner sig i fel klassrum i fel tid=)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)